Igår när jag glodde mig ögon hängande på Jim Carreys blogg så började jag fundera på att det är inte alltid man behöver de bästa filmsekvenserna så länge man har en riktigt skön lirare framför kameran. Jag menar de flesta sitcoms lyfter ju fram sina avsnitt hela tiden genom sina skådespelare. Enda filmsekvensen är ju oftast från en vinkel, en fjärde vägg som på en teater. Precis! Det blir mer som teater när skådespelet kompenserar för dålig filmteknik och usla effekter och dylikt.. Likväl kan dock grym filmteknik kompensera för tråkmåsar framför. Fast kombinationen av läcker teknik och magnifika skådespelare är ju alltid bäst, även på teater!
Det jag nu tänkte visa är markerat med ett vitt märke där det står "Kan innehålla spår av brutalt mycket mig... och nötter". Detta var ett klipp jag gjorde för snart 3 år sedan, med full improvisation och jag kan ändå säga att det blev rätt lovande ändå och här är ingen mer filmteknik än min webbkamera och windows movie makers uppsnabbningstjosan:
Här däremot kommer en video från snart 2 år sedan där jag och min kusin lekte mycket med filmvinklar och effekter:
(Sätt inte den senaste videon på helskärm då en mobilkameras värdelösa kvalitet blottar sig...)
Bara lite tankar och funderingar som flög kring i mitt huvud..
So follow our walk along the yellow brick road där lakrits och nötter växer i filmernas magnifigantastiska värld...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar