Välkomna alla ni som vill veta hur man ska hantera ett möte med en Björn eller en älg , men inte kommer få reda på det här. Välkomna alla andra också!
Vi såg idag i skolan den underbara filmen om den omedvetna bloggaren Truman Burbank i filmen Truman Show. Det gav mig en funderare angående situationskomik...
Jag har väldigt ofta sagt att jag inte gillar "random humour" nu för tiden. Fast faktum är att jag faktiskt gör det, men inte i det format som det ofta är i. Till exempel finner jag inte det alls särskilt kul med all "randomness" som finns på t.ex dunderhumor där det bara händer massa knasiga utan relevans eller mening.
Om man då tittar på en scen i The Truman Show. Truman försöker ta sig ifrån staden via bil och en plötsligt eldsvåda korsar vägen. Det är väldigt slumpmässigt eller så att säga "random". Hade det varit så simpelt hade jag inte funnit det ett dugg kul, men i filmen finns det en mening och relevans med det:
Meningen med det är för att de som styr tv-studion som Truman lever i vill hålla honom kvar, men får inte avslöja att det är en tv-studio.
Relevansen ligger i att han är fast besluten att ta sig därifrån.
Alltså blir slumpmässiga oväntade saker väldigt mycket roligare när man fattar varför det händer för då blir det mer absurt än att det händer utan anledning. I sådana fall händer det bara för att det ska vara "random" och då vet man det och då blir det inte absurt för att det är meningen att det ska vara "random".
Hoppas ni fattar!
So follow our walk along the yellow brick road där san lakrits växer i filmernas magnifigantastiska värld!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar